Kvinnokonventionen
År 1979 kom FNs Kvinnokonvention The Convention on the Elimination of All Forms of Discrimination against Women (CEDAW) till, men det dröjde tills 1981 innan den trädde i kraft. Målet med kvinnokonventionen är att eliminera alla former av diskriminering av kvinnor. Enligt konventionen ska alla stater som antagit konventionen garantera att kvinnor och män har samma rättigheter.
Kvinnokonventionen är en av nio FN konventioner för mänskliga rättigheter. Det är den mest undertecknade konventionen efter Barnkonventionen. Konventionen antogs av 189 medlemsstater i FN, men det är också konventionen som flest länder reserverat sig emot. Cirka 60 länder har reserverat sig mot hela eller delar av innehållet inom områden som reproduktiv hälsa, rätten att bestämma över sin kropp, barnafödande, preventivmedel och sexualitet samt avskaffandet av diskriminering inom äktenskap och familjelivet.
Kvinnokonventionen innehåller 30 artiklar varav de första 16 består av definitioner och rättigheter. De resterande artiklarna beskrivs hur stater ansluter sig till konventionen sam Kvinnokommittén vars uppgift är att bevaka hur kvinnokonventionen följs av de länder som skrivit under samt regler för reservationer. De sista artiklarna beskriver även hur kvinnokommittén ska kunna lösa eventuella diskussioner om tolkning och tillämpning av konventionen.
Konventionen är unik då den har satt krav på att regeringar ska inrikta sitt arbete både på att eliminera diskriminering av kvinnor i den offentliga sfären och i den privata. Trots att Sverige var ett av de första länderna att godkänna konventionen gäller den inte som svensk lag, vilket innebär att den inte har samma status som andra svenska lagar.
Artikel 1 – Definition av diskriminering
Diskriminering av kvinnor definieras utifrån varje åtskillnad, undantag eller inskränkning på grund av kön, vars effekt eller avsiktliga syfte är att begränsa eller hindra kvinnors mänskliga rättigheter och grundläggande friheter.
Artikel 2 – Skyldighet att avskaffa diskriminering av kvinnor
De stater som har anslutit sig till Kvinnokonventionen, är skyldiga att avskaffa all diskriminering av kvinnor samt att vidta åtgärder för att främja jämställdhet mellan könen. Principen om jämställdhet ska införas i den nationella lagstiftningen.
Artikel 3 – Utveckling och framsteg
Konventionsstaterna skall på alla områden vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa full utveckling och framsteg för kvinnor. Kvinnor och män ska på samma villkor utöva de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna på samma villkor.
Artikel 4 – Tillfälliga åtgärder för att uppnå jämställdhet
För att driva på jämställdhetsarbetet kan staterna använda sig av tillfälliga åtgärder såsom kvotering och positiv särbehandling, tills frågan om möjligheter och behandling har uppnåtts.
Artikel 5 – Stereotypa könsroller
Konventionsstaterna ska på alla sätt motverka fördomar, seder och bruk som grundar sig på föreställningen att det ena könet är underlägset eller på stereotypa könsroller.
Artikel 6 – Prostitution och människohandel med kvinnor
Länderna ska vidta alla lämpliga åtgärder, inklusive lagstiftning, för att bekämpa alla former kvinnlig prostitution och människohandel av kvinnor.
Artikel 7 – Politiskt och offentligt liv
Kvinnor ska på lika villkor som män ha rätt att delta i landets politiska och offentliga verksamhet, genom att bland annat att ha rösträtt och vara valbara.
Artikel 8 – Internationellt arbete
Kvinnor ska på samma villkor som män kunna företräda sina regeringar på internationell nivå och att delta i arbetet i internationella organisationer.
Artikel 9 – Medborgarskap
Kvinnor ska ges samma rätt som män att förvärva, byta eller behålla sitt medborgarskap. Kvinnor ska ha samma rättigheter som män i fråga om deras barns medborgarskap.
Artikel 10 – Utbildning
Kvinnor ska garanteras samma rättigheter som män när det gäller utbildning och dess kvalitet och samma möjligheter till stipendier och studiemedel. Läroplaner och skolböcker ska inte innehålla stereotypa könsroller.
Artikel 11 – Arbetsmarknaden
Länderna ska se till att kvinnor inte diskrimineras på arbetsmarknaden särskilt när det gäller anställning, lönesättning, villkor, förmåner och arbetarskydd. Diskriminering av kvinnor på grund av äktenskap, graviditet eller moderskap ska förbjudas. Staterna ska även främja barnomsorg för att möjliggöra för föräldrar att förena familjeliv med yrkesansvar.
Artikel 12 – Hälsovård
Länderna ska säkerställa att kvinnor och män har samma tillgång till hälso- och sjukvård, inklusive familjeplanering. Konventionsstaterna ska också garantera kvinnor lämplig vård vid graviditet, förlossning och amning.
Artikel 13 – Sociala och ekonomiska förmåner
Kvinnor ska garanteras samma rättigheter som män i samhällslivet och det ekonomiska livet. Detta gäller särskilt rätten till familjeförmåner, banklån och andra former av ekonomiska medel, samt rätten att delta i fritidsverksamhet, idrott och i kulturlivet i alla dess former.
Artikel 14 – Landsbygdens kvinnor
Länderna skall uppmärksamma och tillgodose de specifika utmaningar samt behov kvinnor på landsbygden står inför. Därtill skall alla lämpliga åtgärder vidtas för att säkerställa att bestämmelserna i konventionen även berör dem samt att de ska få delta i och dra fördel av landsbygdens utveckling. Det är viktigt att se till att dessa kvinnor också har tillgång till hälso- och sjukvård, praktisk och teoretisk utbildning, arbete, ekonomiska medel samt tillfredsställande levnadsförhållanden.
Artikel 15 – Likhet inför lagen
Kvinnor och män ska vara lika inför lagen och ska behandlas lika inför domstol. Kvinnor och män ska ha samma rätt att ingå avtal, att förvalta egendom och att resa.
Artikel 16 – Äktenskap och familjeliv
Kvinnor och män ska ha lika rätt att ingå äktenskap av egen fri vilja och lika rättigheter och skyldigheter under äktenskapet, vid eventuell skilsmässa och som föräldrar. Dessutom ska konventionsstaterna säkerställa att kvinnor och män har lika rätt att bestämma om familjeplanering och lika rättigheter i fråga om ägande och förvaltande av egendom.
Artikel 17–22
Genom dessa artiklar etableras Kvinnokommittén, vars uppgift är att bevaka hur Kvinnokonventionen följs av konventionsstaterna. Staterna måste rapportera till kommittén om genomförandet av konventionens bestämmelser.
Artikel 23–30
Artiklarna beskriver hur stater ansluter sig till konventionen, regler för reservationer samt hur eventuella dispyter om tolkning och tillämpning ska lösas.
UN Women Sverige vill öka allmänhetens kännedom om Kvinnokonventionen och dess 16 huvudartiklar. Därför arbetar vi med att sprida information och kunskap genom exempelvis föreläsningar, debatter och studiecirklar.