UN Women Sverige fortsätter att följa ”Ziva”, en ung kvinna i Afghanistan som en av våra medlemmar har kontakt med. Genom denna unga kvinna i Afghanistan som vill vara anonym och kallas Ziva i texten följer vi livet i Afghanistan efter att talibanerna tog över i landet 2021. UN Women är en av de få organisationer som är kvar i Afghanistan och som fortsatt kämpar för kvinnor med kvinnor. Ge ett bidrag till vår insamling för Afghanistans kvinnor och flickor på swish 900 29 32.
Här kommer ytterligare en berörande och poetisk text från Ziva och hennes isolerade liv:
”Det är vår och träden är fulla av vita blommor. Jag sitter vid fönstret i mitt rum en regnig natt. Djupt mörker är överallt, tystnaden är gömd i detta mörker. Steg för steg, ökar ljudet av regnet och bryter tystnaden i vårt lilla lerhus. Regnet föll snabbt från himlen till marken, löven på träden dansade med glädje, som om de talade om för mig att lyckan kommer. Men när jag tittar på himlen talar den om längtan. Molnen kryper som en svart orm på den mörka himlen, kretsar runt månen och stjärnorna och sväljer dem en efter en, som om de sväljer mina drömmar.
Jag minns dagen då min frihet brutalt togs ifrån mig och mitt liv begränsades till att sitta hemma. Ungefär två år har gått sedan talibanernas svarta styre tog över Afghanistan. Under denna tid har jag sett dödandet av män och kvinnor och till och med barn. Hungern som drabbar folket är en av de stora utmaningarna. När jag tänker allt detta är det som om en del av mig själv lämnar mig varje dag. Jag lever ofta i tystnad. Bakom tystnaden, finns det orsaker som jag inte kan uttrycka. Varje morgon när väckarklockan ringer, påminns jag om att ännu en morgon har börjat i en stad nedsänkt i mörker. Jag måste hålla ut och hålla ut. Jag försöker hålla tankarna sysselsatta för att klara av den kvävning och terror som råder i Afghanistan som förstör min värld som flicka och kvinna. Allt jag har att tillgå är några volymer av böcker som jag redan har läst. För att motverka denna maskulina och misogyna miljö söker jag skydd i böcker och skrivande. Jag skriver poesi! Ibland handlar mina texter om mina drömmar som blivit fråntagna från mig och ibland om att göra revolt.
När jag börjar skriva en dikt vet jag ofta inte vad som händer härnäst, jag kan inte avgöra om dess längd och djup i förväg. När jag skrivit klart blir jag tyst, en stor sten sätter sig halsen på mig och den hindrar min andning. Jag önskar att jag kunde se en framtid utan krig och blodsutgjutelse och utan att vårt folk lyfter händerna mot varandra. Ibland känns denna ”önskan” som ett ödesdigert ord för mig. Nuförtiden har hela mitt liv blivit ”jag önskar” och jag skulle vilja att detta ord skulle ändras till ”javisst”.
Molnet är fritt. Sparven är fri. Molnet svävar från den ena sidan av himlen till den andra. Sparven hoppar från de kortaste grenarna och bygger ett bo på den gren den gillar. Floden rinner från berget, sjunger och går genom slingrande vägar och torra sandfält och gröna skogar tills den en dag når havet den drömmer om i sitt hjärta. Strömmar! Men vad gör jag här och varför knyter jag mina dagar till natten och mina nätter till dagen? På samma sätt går dessa dagar. Min kropp känner mitt åldrande mer än min ålder och hälsa.
Jag har varit i exil i 6 månader. Jag och några av flickorna har protesterat för våra mest grundläggande rättigheter och har ropat slagord mot talibanernas restriktioner och förtryck. Detta är varje medborgares rättighet. Men talibanerna har tagit denna rätt från oss och svarat på våra protester med pryglande och pistoler. Talibanerna söker nu efter de flickor som protesterar. Var och en av oss är efterlysta av talibanernas underrättelsetjänst. Vi måste ha ett mörkt, kallt rum för att överleva. Det här är en kamp för att överleva. Jag letar efter ett ord för att minska tyngden på mina axlar. När jag tar pennan för att skriva är orden i konflikt, jag kan inte sätta ihop orden för att göra smärtan lite mindre svår. Nej, inget ord om mörker förstör mitt lilla rum. Ibland känner jag att taket i mitt rum faller. Jag känner mig ensam i allt detta mörker och mörker. Jag blir bitter som ett öde hus. Jag förblir ofullständig. Jag håller frihetens vakuum inom mig. Min kropp och själ är skadade. Jag känner att jag aldrig kommer att skratta igen. Världen har blivit en brunn för mig. Varje dag släcks solen i mitt liv. Min själ är torr och min dag är utan sol.”