Detta är historien som en anonym ung kvinna i Afghanistan berättar om sitt liv efter att talibanerna tog över i landet sommaren 2021.
Denna unga kvinna har haft kontakt med en våra medlemmar i UN Women Sverige. Som eldsjäl och engagerad i jämställdhetsfrågor har vår medlem på olika sätt kunnat hålla kontakt med denna unga afghanska kvinna. Vår medlem har därmed kunnat följa denna unga kvinna när situationen för kvinnor och flickor bit för bit har förvärrats under talibanregimen.
Drömmar som begravdes
Universitetet var allt för mig. Jag drömde om att bli läkare för att hjälpa människor som saknade sjukvård i avlägsna delar av Afghanistan. När jag var hemma brukade jag lägga mitt huvud på kudden och önska att det skulle morgon så jag kunde vakna och gå till universitet. Jag brukade se fram emot till den tiden på morgonen som jag skulle gå till universitetet med en väska full av böcker som jag tyckte om.
Dagarna gick men jag tröttnade aldrig på att gå till universitetet och studera.
Jag brukade läsa och studera tills midnatt. Jag fösökte uppnå mina mål. Även om jag inte hade skrivit ner mina mål, fanns dem i mina tankar. Jag hade stora drömmar. Jag kände att jag kunde nå dem genom att läsa och studera.
Men på sommaren förändrades allt plötsligt. Grönskan och träden var inte längre ljusa och livgivande, och inte heller mina favoritböcker. Jag var hjärtekrossad, ledsen och deprimerad, böckerna gav mig inte längre någon lycka.
Men en morgon vaknade jag upp på strålande humör. Jag tittade på mina universitetsböcker och steg upp och gjorde mig redo att gå till universitetet. Jag gick i vanlig ordning in på mina sociala medier, en rutin som fötts fram av mitt mobiltelefonberoende. På förstasidan av Facebook läste jag den sorgliga och nedslående nyheten ”Talibanen stänger ner flickors universitet tills vidare”, mina händer och fötter domnade och tårarna rann ner längst min kind. Jag kunde inte förså vad jag hade läst, så jag gick in på skolans WhatsApp-grupp för att bekräfta nyheten, universitetsledningen bad alla flickor att inte komma till universitetet. Det stod; Bara pojkar har rätt att gå till universitetet och göra tentor.
Nyheten gjorde ont i hela mig och mina drömmar krossades.
Jag hade förberett mig för min tredje tenta och jag var förväntansfull inför att påbörja mitt femte år på universitetet – ovetande om att jag skulle stanna hemma för alltid.
Nu skriver jag med ett mörkt och tvetydigt öde framför mig. Jag lider, och för varje dag som går känner jag som om en del av mig lämnar mig och att jag fastnar för evigt.
Med den fortsatta regeringen av Talibanen blir kvinnors och flickors liv i Afghanistan mörkare och mer begränsat för varje dag som går.
Kanske är det här inte min enda historia, utan rösterna från en annan flicka som i framtiden lever i ett nedgånget hus med psykisk ohälsa.
Stöd UN Womens arbete i Afghanistan genom att swisha 900 29 32 och märk Afghanistan.
Eller ge ett mer långsiktigt stöd till arbetet genom att bli månadsgivare.
Tillsammans kan vi stötta Afghanistans kvinnor och flickor. Varje gåva gör skillnad!
Foto: UN Women/Habib Sayed Bidell