Den 23 april lämnade Kalpana Shrestha sin fyraåriga dotter hos sin mamma som skulle ta hand om flickan ett par dagar. Kalpana återvände sedan hem till sin by i Sano Sirubari, två timmar bort i den centrala delen av Nepal. ”Min dotter älskade att umgås med sina morföräldrar, där fick hon dricka färsk buffelmjölk”, säger hon.
Två dagar senare, runt 11:30, lämnade Kalpanas mamma sitt barnbarn sovandes i sin säng medan hon tog tag i hushållssysslor. Klockan 11:56 började marken skaka våldsamt. Jordbävningen som drabbade Nepal den 25 april mätte 7,8 på Richterskalan och dödade 9000 människor. Den var så kraftig att Kalpanas hus rasade omedelbart. Efterskalven försvårade situationen och gjorde det omöjligt att ta sig in i huset för att försöka dra ut flickan. Kalpana rusade tillbaka bara för att finna sitt hus förvandlat till damm. Tillsammans med sina föräldrar försökte hon gräva fram sin dotter men då var det redan för sent.
”De sa att hon var död. De drog fram hennes kropp. Jag kommer inte ihåg vad som hände efter det. Jag svimmade”, säger Kalpana som minns skräcken under den dagen. ”Jag hade lämnat henne med min mamma så att hon kunde dricka buffelmjölk och ha det bra. Hon borde ha varit med mig… Då hade hon kanske överlevt.”
Dotterns död var inte den första tragedin i Kalpanas liv. Några år tidigare förlorade hon sitt första barn endast två år gammal i en drunkningsolycka. ”Det tog lång tid för mig att komma över den sorgen. Då hade jag åtminstone min yngsta dotter. Nu är hon också borta, ” säger Kalpana, som darrar på rösten av minnena.
Dagarna som följde efter jordbävningen är fortfarande suddiga för Kalpana. Hon minns knappt vad som hände.
”Vi förlorade henne till traumat och smärtan av att ha mist sina barn”, säger hennes svägerska, Renu Shrestha. Renu säger att Kalpana led av en allvarlig depression och bara stirrade ut i rymden, utan att svara på tilltal. Plötsligt försvann hon och var borta i flera veckor. ”Hennes svärmor tillbringade dagar åt att leta efter henne”, berättar Renu. Till slut hittades Kalpana och kunde föras tillbaka hem.
Sarita Shrestha arbetar för kvinnoorganisationen SAATHI i Sindhupalchok (Nepal). Efter jordbävningarna i april och maj har SAATHI med stöd från UN Women Nepal startat upp ett kvinnocenter i Chautara, Sindhupalchok-distriktet, för att kunna erbjuda medicinsk och psykiatrisk vård samt juridiskt, ekonomiskt och annan typ av stöd till kvinnor som överlevt jordbävningarna. Hittills har centret gett nästan 500 kvinnor och flickor psykiatrisk vård.
Sarita fick höra talas om Kalpanas tillstånd när hon besökte olika hem i deras område och hon förstod genast att Kalpana behövde stödsamtal och psykiatrisk vård. Sarita kontaktade SAATHIs rådgivare, Juni Maya Shrestha, som bestämde sig för att göra ett hembesök hos Kalpana.
När Juni anlände vägrade Kalpana att komma ut och prata med henne. Efter mycket uppmuntran kom hon slutligen ut, men svarade fortfarande inte på frågor. ”Hon hade huvudet nedåt, hon vägrade att möta min blick, och stirrade bara frånvarande på sina händer”, minns Juni.
Hon visste att detta bara var början på Kalpanas långa väg mot att slutligen acceptera terapi. Juni tillbringade en längre tid med att bara prata med Kalpana och få henne att känna sig bekväm och bygga ett förtroende. Kalpana kom förbi SAATHIs kvinnocenter flera gånger under de följande månaderna, pratade med Juni och deltog i terapisessioner.
Nästan sju månader efter att Juni först besökte Kalpana hälsade hon, Juni och hennes team välkomna iklädd sina bästa kläder, ivrig att berätta sin historia om hur hon återhämtat sig.
”Kalpana är en helt annan person; hon är glad, hon är aktiv och hjälper sin familj – hon är frisk. Men viktigast av allt är att hon öppet kan prata om det trauma hon gick igenom då hon förlorade sina barn ”, säger Juni.
Det finns värme och tillit mellan Juni och Kalpana. ”Jag gillar att besöka centret, jag blir trygg av att veta att det finns människor som jag kan prata med om hur illa eller bra jag mår”, säger Kalpana. ”De har lärt mig att jag har en psykisk sjukdom, men att den kan hanteras.”
När hon förlorade sitt första barn hanterade hon inte traumat eftersom hon hade sin dotter att ta hand om. ”När jag förlorade mitt yngsta barn hade jag inte någon att leva för”, säger Kalpana, ”men nu vet jag att jag måste leva för min egen skull; att jag måste vara frisk och glad för att min familj och mina svärföräldrar är beroende av mig.”
Kalpana har börjat fundera på vad hon vill göra i framtiden. Hon vill starta ett mindre företag och arbeta med något som både gör henne lycklig och som hon kan tjäna pengar på. Hon känner sig inte längre stressad över att skaffa fler barn. ”Mina läkare, kuratorer och familj påminner mig om att jag bara är 25 år. Om jag vill ha barn finns det gott om tid”, säger hon och tillägger med ett leende: ”Just nu vill jag koncentrera mig på min hälsa och min lycka.”
UN Women har varit och är aktivt involverad i det humanitära stödet i Nepal sedan jordbävningarna i april och maj 2015, delvis för att säkra att ett jämställdhetsperspektiv är närvarande i hela återhämtningsarbetet och att särskild utsatthet, behov och förmågor hos Nepals kvinnor erkänns och integreras i återbyggandet av samhället. Exempelvis etablerades Humanitarian Response Inter Cluster Gender Working Group (GWG) 5 dagar efter första jordbävningen, i syfte att säkra jämställdhet i jordbävningsassistansen där UN Women Nepal har varit med och koordinerat och stöttat upp hjälpinsatser.