Till biståndsminister Johan Forsell, utrikesdepartementet
Vikten av jämställdhet och fred i reformagendan
Bidrag från Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet (IKFF), Operation 1325 och UN Women Sverige
Fred, demokrati, mänskliga rättigheter och hållbar global utveckling är inte möjlig utan jämställdhet. Att främja kvinnors och flickors åtnjutande av sina mänskliga rättigheter och ett stärkt jämställdhetsarbete är grundläggande både som rättighets- och utvecklingsfråga och för det konfliktförebyggande och fredsfrämjande arbetet. I linje med internationell humanitär rätt och den internationella straffrätten behövs stärkt skydd av kvinnor och flickor från alla typer av våld. Kvinnors och flickors roll som aktörer och agenter för fred och hållbar utveckling bör lyftas. En fortsatt hög prioritering av agendan för kvinnor, fred och säkerhet behövs därmed.
Arbetet med jämställdhet och fred ligger i linje med Sveriges genomförande av olika internationella instrument som FN:s deklaration för mänskliga rättigheter, FN-konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor (CEDAW), deklarationerna och handlingsplanerna från FN:s kvinnokonferens respektive befolkningskonferens och uppföljande konferenser, samt FN:s säkerhetsrådsresolution 1325 och efterföljande resolutioner. Agenda 2030 förespråkar en systematisk integrering av jämställdhet och sätter fokus på att inte lämna någon utanför (leave no one behind), vilket inte minst gäller de allra fattigaste, mest marginaliserade och uteslutna kvinnorna och flickorna i världen.
Den senaste tiden har vi tyvärr sett bakslag för kvinnors och flickors åtnjutande av de mänskliga rättigheterna på många ställen i världen. Internationella åtaganden om jämställdhet och mänskliga rättigheter är därför viktigare än någonsin att upprätthålla.
Ifrågasättandet av internationellt överenskomna åtaganden och strömningar som vill trycka tillbaka kvinnors och flickors rättigheter, inte minst kopplat till sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, är mycket oroande. Sverige bör vara en stark röst mot denna ”backlash”. Denna backlash, i kombination med ett krympande demokratiskt utrymme och bristande finansiering, har också begränsat kvinnorättsorganisationers möjligheter att verka och göra sina röster hörda. Detta är också mycket oroande. Enligt studier är kvinnorättsorganisationer och andra organisationer som arbetar för jämställdhet och fred är helt centrala för ökad jämställdhet, fred och hållbar utveckling. De är också centrala för nå ut till de allra fattigaste, mest utsatta och marginaliserade kvinnorna och flickorna, inte minst de som utsatts för våld.
Resurstilldelning är ett mycket viktigt led i arbetet, inte minst till olika kvinnorätts- och fredsorganisationer, eller till multilaterala organ som förmedlar medel till dessa organisationer. Vi ser i dag hur stödet till kvinnoledda organisationer i konfliktdrabbade och fragila länder minskar, enbart 0,4 % av världens bilaterala bistånd når dessa grupper, vilka spelar en avgörande roll i det humanitära liksom konfliktförebyggande arbetet.
Våld mot kvinnor och flickor är ett av de allvarligaste hindren för kvinnors och flickors fulla åtnjutande av de mänskliga rättigheterna. Könsrelaterat våld, vilket innefattar allt från våld i nära relationer och sexuellt våld till skadliga sedvänjor som barnäktenskap, hedersrelaterat våld och kvinnlig könsstympning, är ett globalt problem – en ”pandemi” – som får allvarliga konsekvenser för individer och samhällen.
Ökad tillgång till, och användande av, könsuppdelad statistik och data är grundläggande för att förstå och belysa kvinnors och flickors situation i olika kontexter samt för ett evidensbaserat, transparent och resultatinriktat arbete. Här är de multilaterala organisationerna som FN och Världsbanken centrala och mer resurser behövs till detta arbete.
Slutligen, kvinnors ekonomiska egenmakt är helt central för jämställdhet, men också för ökad ekonomisk utveckling. Brist på ekonomiska rättigheter och resurser för kvinnor, inte minst vad gäller ägande och arvsrätt till t.ex. mark och annan egendom, begränsar utvecklingen. Diskriminerande lagstiftning kvarstår i många länder. Tillgång till och rättigheter på den formella arbetsmarknaden, bättre fördelning av obetalt arbetet samt tillgång till utbildning är centrala frågor.
Sverige har länge varit en ledande global aktör för jämställdhet och för alla kvinnors och flickors fulla åtnjutande av de mänskliga rättigheterna och bör fortsatt vara så. Sverige har hög trovärdighet i frågorna och kan lyfta rättighetsfrågor som inte i tillräcklig utsträckning lyfts fram av andra aktörer internationellt. En roll som vi hoppas den svenska regeringen fortsatt vill ta och även stärka.