Åsa Regnér har bland annat varit Sveriges jämställdhetsminister, biträdande global chef för UN Women och arbetar nu som generalsekreterare på Rädda Barnen. Vi fick äran att intervjua Åsa om hennes erfarenheter och lärdomar av Pekingplattformen och jämställdhetsarbetet i stort – både i Sverige och globalt.
För trettio år sedan antogs den så kallade Pekingplattformen under FN:s kvinnokonferens i Peking 1995 och detta jubileum kommer att uppmärksammas, bland annat nu under FN:s generalförsamlings öppnande den 22 september där världsledare kommer att göra nya åtaganden för jämställdhet.
I år firar denna viktiga jämställdhetsplattform som sagt jubileum, men vad har den betytt för det globala jämställdhetsarbetet?
Åsa Regnér, du var på plats under den stora Pekingkonferensen 1995. Vad var dina upplevelser därifrån?
Det var en stor upplevelse, det fanns en stor framåtanda i frågor om mänskliga rättigheter på den tiden. Berlinmuren hade nyligen fallit, det fanns en känsla av att världen öppnade sig och att demokratin var på frammarsch globalt.
Kvinnokonferensen i Peking samlade både regeringar och kvinnoorganisationer. Den globala kvinnorörelsen var ytterst aktiv i att driva fram förslag. I efterhand säger man ibland att det var ”väst” som starkt dominerade mötet och att gräsrotskvinnor inte hördes. Men det stämmer inte, ägarskapet var stort från alla FN:s medlemsstaters regeringar och från kvinnoorganisationer från hela världen, vilket var nyckeln till framgången. Viktiga steg togs i och med plattformen; flickors rättigheter uppmärksammades, avsnittet om sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR) och kvinnors rättigheter i konfliktsituationer minns jag mest som de beslut som firades som stora vinster. Det fanns också viktig text om politisk representation och arbetsmarknadsfrågor.
Vad ser du att Pekingplattformen har inneburit för det globala strukturella jämställdhetsarbetet?
Pekingplattformen har varit helt avgörande för att driva jämställdhetsfrågor framåt globalt. Att Kvinnokommissionen samlar regeringar på ministernivå och bekräftar valda delar av plattformen är unikt. Hade plattformen inte funnits så hade FN inte kunnat rapportera och belysa den globala jämställdheten så systematiskt. Pekingplattformen är ytterst levande och vägledande i beslut och diskussioner som FN:s ledning har och tar. Det är nu djupt oroande att jämställdhet, SRHR och hbtq-rättigheter är under attack, kanske är det för att det gick för bra för den globala feminismen? Det gör mig också djupt upprörd att vissa medlemsstater ifrågasätter och undergräver finansieringen för civilsamhällesorganisationers närvaro under och mellan mötena, det är de som gör jobbet och kan frågorna.
Du har tidigare bland annat arbetat som Sveriges jämställdhetsminister och biträdande global chef för UN Women och har lång erfarenhet av jämställdhetsarbete. Hur väcktes ditt stora engagemang?
Jag hade en mamma som kämpade för en plats som inte var given. Hon var en flicka som kom från arbetarklassen i Stockholm men tog universitetsexamen, vilket var oerhört ovanligt på 50-talet. Hon hade en tydlig analys och egna erfarenheter av hur kvinnor behandlas i samhället, men den hade inte gjort henne uppgiven, istället arg och beslutsam. Hon brukade säga till mig att det är viktigt att stå upp för sina åsikter oavsett kön. Man ska kräva utrymme att uttrycka dem, men som flicka och kvinna måste man vara påläst. Min mamma sa:
”Folk kommer att hävda – helt osakligt – att problem du ser inte finns, och att om de finns kommer de gå över av sig självt. Och att om det inte går över av sig självt så gillar kvinnor innerst inne att bli behandlade som de blir, eller att kvinnor själva är värst när det gäller att trycka ner andra kvinnor”, osv. “Därför måste du läsa på; fakta, statistik, argument. Du måste vara dubbelt så förberedd.”
Hon hade rätt. Hennes råd gav mig styrka.
Idag råder stora bakslag för kvinnors och flickors rättigheter i många länder, hur ser du på dagens jämställdhetsutmaningar? Vad kan den yngre generationen jämställdhetsaktörer ta med sig från den äldre generationen för att driva arbetet framåt?
Angreppen på flickors och kvinnors rättigheter är massiva, det är verkligen ett svårt läge. Autokratiska ledare i inflytelserika länder hyllar våldsanvändning och är inte intresserade av dialog, demokrati och intellektuell debatt som leder till problemlösning på fredlig väg. De ser att kvinnor är väldigt skickliga på att organisera sig och förändra. Världen reagerade försent på strikta abortlagar i t.ex Syd- och Nordamerika, eller avkriminalisering av våld mot kvinnor i Ryssland med omnejd. Man förstod inte att det var ”early warnings”, tecken på att länder minskade det demokratiska utrymmet och arbetet med mänskliga rättigheter, utan såg det som något som ”händer kvinnor”. Det är nu ett mycket bekymmersamt läge. Mänskliga rättigheter – grundade i bland annat Kvinno- och Barnkonventionen – och internationell rätt respekteras knappt. Samtidigt går kvinnoorganisationer på knäna ekonomiskt av samma skäl. Men jag är ändå hoppfull, flickor och kvinnor har gjort det förut. De har alltid lett stor samhällsförändring till det bättre. De kan göra det igen, fastän det borde vara folkvalda som tog ansvaret.
Jag tror att unga feminister ska välja kurs själva. Men jag har gärna dialog med dem som vill! Jag hade lyckligtvis många kvinnor som var lite äldre än mig som öppnade dörrar åt mig. Jag tror också att det är väldigt viktigt att bry sig om basala förutsättningar för kvinnors självständighet och medborgarskap, såsom rätt till arbetskraftsdeltagande och politisk representation, mer än vad vi gör i debatten idag. När Rädda Barnen kartlägger barnfattigdom ser vi en stark koppling till lågavlönade kvinnors situation, detta är inte värdigt ett land som Sverige. Det är frågor som kommit i skymundan, men är tillsammans med till exempel SRHR helt grundläggande för rättvisa och demokrati i stort. Jag efterlyser politiska visioner, förslag och ledarskap!