Detta är historien som en anonym ung kvinna i Afghanistan berättar om sitt liv efter att talibanerna tog över i landet sommaren 2021.
Denna unga kvinna har haft kontakt med en våra medlemmar i UN Women Sverige. Som eldsjäl och engagerad i jämställdhetsfrågor har vår medlem på olika sätt kunnat hålla kontakt med denna unga afghanska kvinna. Vår medlem har därmed kunnat följa denna unga kvinna när situationen för kvinnor och flickor bit för bit har förvärrats under talibanregimen.
Här är en summering av historien från denna unga kvinna i Afghanistan som vill vara anonym, men som kommer att kallas Ziva i texten:
I början av september 2021 går Ziva till matbutiken för att handla med sin mamma. Hon och hennes mamma blir stoppade vid entrén och butiksägaren frågar hennes mamma om de har en Muharram med sig, alltså en man som ledsagare. Hon svarar nej och förklarar att de två är där själva men tillsammans. Butiksägaren förklarar för Ziva och hennes mamma att de har fått order från Talibanstyret att inte sälja någonting till kvinnor som inte följs av en Muharram. Butiksägaren berättar att han kan bli bestraffad om han gör det och pekar mot en beväpnad taliban för att visa. Därefter uppmanar han dem att skynda sig hemåt innan talibanpolisen märker att de har lämnat sitt hem utan en Muharram.
Några veckor senare stöter Ziva på ytterligare motgångar. Ziva hade tidigare arbetat som barnmorska på en klinik i hemstaden i norra Afghanistan. Ziva får en fråga om hon kan ta ett extra pass på kliniken. Ziva frågar sin mamma om lov att få återgå till arbetet men hennes mamma tillåter inte detta av rädsla att bli torterad av talibanerna. Nästkommande dag kommer två talibanpoliser till kliniken Ziva arbetat på och stänger ner den. När de förklarar varför kan talibanpoliser inte ens titta kvinnorna i ögonen när de pratar med dem.
Ziva läser böcker för att distrahera sig själv från situationen i hennes liv. Hennes familj har förändrats i och med talibanstyret och främst hennes bröder som inte alls verkar förstå henne. Ziva upplever det som att hennes bröder verkligen har påverkats av talibanernas propaganda och vill att hon ska hålla sig hemma helt instängd. Det som hon hade varit rädd för ute i samhället har nu infiltrerat hennes hem då hennes bröder håller med mycket av vad talibanerna säger.
“Talibanerna tar våra identiteter först, sen våra liv!” – Ziva
I maj 2022 när Talibanerna meddelar att hijabs blir obligatoriska att bära för kvinnor håller Ziva sig hemma för att hon inte vågar visa sig utanför hemmet. Hon känner att den svarta klänningen som hon tvingas bära har tagit över hela hennes liv och hon hatar den. Kort därefter meddelar talibanerna att burqa blir obligatorisk för kvinnor. Detta känns som ytterligare ett fängelse. Efter detta upplever Ziva sig mer och noggrannare bevakad än förut. Talibanerna har fått tillåtelse av sina ledare att misshandla kvinnor som inte täcker sig själva, vilket skrämmer henne. Färre och färre kvinnor rör sig i staden och de som vågar har på sig burqa. Ziva förstår hur alla kvinnor känner sig fångatagna, underlägsna och frustrerade. Burqan skymmer kvinnors identitet, mod, personlighet och yttryck. Den tystar ner dem och gör dem till en visuell varelse. Exkluderandet av kvinnor i Afghanistan fortsätter. Kvinnors möjlighet att arbeta, studera och bestämma över sina egna liv begränsas alltmer.
Under hösten 2022 bestämde Ziva och andra kvinnor sig för att protestera då en självmordsattack hade dödat och skadat ett flertal studenter. Dessutom ville de protestera mot de omfattande kränkningarna av kvinnors och flickors rättigheter och förföljandet av en minoritetsgrupp i landet. Platsen som demonstrationen skulle arrangeras på var känd för talibanerna. Talibanerna omringade därför platsen redan innan protesten kunde starta och låste in kvinnliga studenter i deras sovsal. För att ändå kunna utföra protesten valde de en annan plats och lyckades ta sig runt talibanernas kontrollstationer och inleda demonstrationen. Flera män stod sida vid sida med Ziva och de andra kvinnorna. Detta var första gången män hade stöttat kvinnorna noterade hon. Protesten stoppas av talibanerna och de försöker arrestera de medverkande.
I denna stund närmar sig en beväpnad taliban Ziva, men hon antar ändå den farliga uppgiften att läsa upp demonstranternas resolution. Hon förklarar för talibanen att han som del av landets styre har skyldighet att lyssna på henne. Med ett vapen riktat mot sig läser hon upp det som demonstranternas skrivit om berövandet av kvinnors och flickors rätt att få utbilda sig och arbeta och specifikt förföljelsen av en minoritetsgrupp i Afghanistan. Ziva blir slagen av den beväpnade talibanen och han beordrar dem att stanna där de är och inte ta sig hemåt. De blir kvarhållna mot sin vilja och en Talibanbataljon kom till platsen. Ännu en gång försöker Ziva vädja om sin rätt att få protestera fridfullt utan vapen. Hon blir bemött med mordhot och skällsord. Kvinnorna bönar och ber om att få gå hem, men blir förda av Taliban-soldater med våld in i en byggnad. Ziva inser att detta var platsen som andra protestanter året innan hade blivit förda innan de meddelats vara döda eller försvunna. Demonstranternas telefoner gås igenom. Deras namn, adresser och annan personlig information skrivs ner av talibanerna. Kvinnorna bönar och ber om att få bli frisläppta, men fortsätter bli utfrågade i tre timmar.
När Ziva äntligen blir släppt tar hon sig raka vägen hem och möts av en orolig mamma. Det som fick Ziva att bryta ihop var dock att hennes bröder tyckte att det var dumt att hon deltog i demonstrationen. En av hennes bröder säger till henne att han själv hade skjutit henne om han hade varit en av de beväpnade talibanerna. Hon tänker att hon flydde talibanerna för att bemötas lika hotfullt av sin bror i sitt eget hem. Senare får hon reda på att en annan deltagare från demonstrationen fortfarande är borta och troligtvis dödats.
Bild: UNOCHA/Charlotte Cans