Jaha Dukureh, UN Women Regional Goodwill Ambassadör för Afrika, arbetar aktivt för att stoppa kvinnlig könsstympning och barnäktenskap. Könsstympning är en kulturell sedvänja, utan medicinskt stöd, som leder till att flickor och kvinnor tvingas utstå en livstid av negativa hälsoeffekter. I många delar av världen är ingreppet ett första steg mot barnäktenskap.
Redan som tioåring började Jaha Dukureh kamp mot barnäktenskap när hon smög ut till den lokala tv-stationen, då hon pratade om hur tjejer i hennes samhälle inte skulle tvingas gifta sig.
När frågan ställdes om vad Jaha ansågs vara hennes största framgång, svarade hon:
Jag har ännu inte nått dit – det gör jag först den dag då jag drastiskt lyckats minska antalet barnäktenskap och flickor som utsätts för kvinnlig könsstympning.
Min historia börjar när jag var en vecka gammal när jag utsattes för könsstympning. Jag har inget minne om att gå igenom processen, och jag visste inte förrän 15 år, när jag var tvungen att gifta mig. Jag kom till New York City på juldagen när jag var 15 år för att gifta mig med en man som jag aldrig hade träffat. Jag tror att gifta sig vid en ung ålder är det svåraste som någon flicka någonsin kan gå igenom. När du tvingar en flicka att gifta sig, har du gett en man rätt att våldta henne varje dag.
Jag lyckades lämna min man efter två månader och flyttade in hos min farbror och moster i Bronx.
Jag ville gå tillbaka till skolan. Men i min kultur betraktades jag inte längre som en flicka eftersom jag var gift, vilket i sin tur innebar att jag inte kunde övertyga min moster om att skriva in mig på skolan. Jag gick till varje skola som jag visste i Bronx och bad dem att registrera mig. Men de kunde inte registrera ett barn utan en förmyndare… Så småningom tog en skola mig in och jag arbetade hårdare än jag någonsin gjort i mitt liv och tog examen.
Efter att ha avslutat gymnasiet flyttade jag till Atlanta och gifte om mig. Det var inte förrän jag var gravid med min dotter som jag började förespråka ett förbud mot kvinnlig könsstympning. Jag ville helt enkelt inte att min dotter någonsin skulle gå igenom det jag tvingats utstå under min uppväxt. Jag visste också att det fanns miljontals flickor där ute, precis som jag och min dotter – och ingen stod upp för dem. Om det inte var jag som stod upp för dem, vem skulle göra det?
Jag började göra min röst hörd, bland annat på en blogg där jag delade med mig av min egen erfarenhet. Strax efter det startade jag en stödgrupp för andra kvinnor i mitt hem i Atlanta. Vid 2014 hade jag registrerat min organisation samt bett president Obama att undersöka förekomsten av kvinnlig könsstympning i USA. Som resultat av detta sammankallade amerikanska fredsinstitutet ett möte för att stoppa sedvänjan för första gången 2016.
Jag tror att det fortfarande finns en hel del missuppfattningar och fördomar om kvinnlig könsstympning, bland annat att det praktiseras av okunniga afrikaner och människor ”där borta” som inte är utbildade, ociviliserade. Självklart utövas sedvänjan i Afrika; men också i Mellanöstern, Sydostasien, och även på platser som Colombia, USA och Storbritannien!
Det handlar inte om religion. Det handlar inte om klasstillhörighet. Det handlar inte om utbildning. Jag har sett några av de mest utbildade människorna utöva sedvänjan eftersom de tror att det är deras kultur. Faktum är att den största utmaningen som står i vår väg är tanken att kvinnlig könsstympning är en religiös praxis. Det är svårt att ändra något som folk tror är deras religiösa skyldighet. Religiösa ledare behöver stå upp för att sedvänjan inte har något att göra med religion. I Gambia organiserade vi de första religiösa ledarnas utbildning 2015.
Vi behöver få resurser till samhällena direkt för att göra detta arbete; skippa ’mellanhanden’ och lita på att kvinnor och deras samhällen är mer än kapabla nog att ta fram lösningar som faktiskt kommer att hjälpa oss att stoppa sedvänjan. Vi kan inte addera en färdig lösning i samhällena och förvänta förändringar. Varje samhälle är unikt och orsaken till att de utövar sedvänjan skiljer sig åt! Just nu befinner vi oss vid en vändpunkt i rörelsen för att stoppa kvinnlig könsstympning. Överlevare av övergreppet tar ledningen i kampen mot sedvänjan och vi har den politiska viljan över den afrikanska kontinenten likväl FN-organ som gör mer än någonsin tidigare.