Nyheter

Krönika: Flykten till Sverige

Jag var åtta år och skulle fylla nio när vi påbörjade vår resa från Iran till Sverige.
Min mamma stod falskt anklagad för spionage och skulle torteras till döds eller få sitta i ett av världens värsta fängelser i resten av sitt liv.
En dag kom regimens män till vårt hus för att föra bort mamma. Pappa förklarade för dem att om de skulle ta med mamma så fick det ske över hans döda kropp. Männen bestämde sig för att pappa också skulle arresteras och föras bort. De satte ögonbindel på mina föräldrar och med min lillasyster i mammas famn sattes de i en bil och kördes iväg. Varken mamma eller pappa visste vart de skulle föras till men i efterhand vet vi att de hamnade på Evinfängelset i Teheran som delvis var avsett för politiska fångar.
Pappa släpptes fri samma dag. Dagen efter blev mamma frisläppt men anklagelserna om spionage kvarstod.
Mamma hade gjort illa sig i 38:e veckan av sin andra graviditet och en läkare hade sjukskrivit henne i två veckor. Någon hade stulit intyget om sjukskrivningen. Samtidigt hade mamma ett pass som var ‘falskt’. Hon arbetade för flygvapnet och var anställd av regimen. Då det var krig mellan Iran och Irak var det strängt förbjudet att resa utomlands. Kom regimen på en att man hade varit utanför landets gränser var straffet tortyr alternativt avrättning. Regimen kopplade ihop det försvunna intyget och passet till lösa anklagelser om att mamma var en spion.
Det tog 2 månader att återkalla anklagelserna. 6 månader senare hade vi sålt alla våra ägodelar och hus och var på väg till Istanbul för att starta ett nytt liv och därmed aldrig återvända till Iran.
Väl framme i Istanbul kom vi i kontakt med människosmugglaren Amir Heidari. 52 timmar senare med buss kom vi fram till Belgrad. Från Belgrad flög vi till Arlanda och blev placerade på Carlslunds flyktingförvar (X-huset). Poliserna jämförde mina föräldrars historier och tyckte att de verkade sanningsenliga men ifrågasatte varför vi inte hade sökt flyktingstatus i Forna Jugoslavien, enligt Genevekonventionen. Detta var skäl nog att deportera oss till Belgrad alternativt Istanbul.
Under denna stressiga och tunga situation blev jag väldigt negativt påverkad av det som hände och undersökt av en barnläkare. Han konstaterade att myndigheterna inte fick deportera oss då barnläkaren menade att en sådan situation kunde vara livshotande för mig som uppvisade tecken på hjärtfel. Anita D’Orazio var en av de personerna som jag minns som hjälpte oss. Vi hade förstås även andra advokater på plats men Anita var den lysande stjärnan. Dagen efter läkarutlåtandet fick vi åka till ett asylboende i Svappavaara för att vänta på besked om deportering eller uppehållstillstånd.
Den 29 augusti 1989 kom beskedet, vi hade fått permanent uppehållstillstånd och kunde äntligen starta vårt nya liv i Sverige.
Vi flyttade runt en del de första åren, efter Svappavaara bodde vi i Ockelbo för att ca 1 år senare flytta till Västerås då min mamma pendlade till Uppsala för att komplettera sin sjuksköterskelegitimation. Pappa studerade på yrkesutbildningar och köpte en butik för att kunna försörja oss samtidigt som mamma jobbade på hemtjänst. När mamma var klar med sin utbildning flyttade vi till Bagarmossen i Stockholm för att till slut hitta vår fasta punkt i Enebyberg, Danderyd som vi numera kallar vårt hem.
Ingen förtjänar att fly för sitt liv. Ingen förtjänar utanförskap och ovisshet om att få stanna i ett nytt land då ens eget land inte vill ha med en att göra eller helst skulle vilja se en torterad och död.
Inget barn ska behöva se sin mamma bli bortförd med ögonbindel på utan att veta var hon kommer att ta vägen eller om hon överhuvudtaget kommer att finnas vid liv dagen därpå.
/M