Styrdokument

UN Womens arbete vägleds av ett flertal internationella överenskommelser:

Kvinnokonventionen
Pekingplattformen
Resolution 1325
Millenniedeklarationen och millenniemålen

 

Kvinnokonventionen

Convention on the Elimination of All Forms of Discrimination against Women (CEDAW), eller Kvinnokonventionen, och dess tilläggsprotokoll. Fler än 185 länder har anslutit sig till konventionen.

Kvinnokonventionen är ett grunddokument med 16 huvudartiklar som bland annat lyfter fram kvinnors rätt till utbildning, medborgarskap, sin egen kropp, och hälsa. Läs kvinnokonventionen i förkortad version nedan, eller i dess helhet här.

Artikel 1 – Definition av diskriminering

Diskriminering av kvinnor definieras som varje åtskillnad, undantag eller inskränkning på grund av kön som har till följd eller syfte att begränsa eller omintetgöra erkännandet, åtnjutandet eller utövandet av kvinnors mänskliga rättigheter och grundläggande friheter.

Artikel 2 – Skyldighet att avskaffa diskriminering av kvinnor

De stater som har anslutit sig till Kvinnokonventionen, konventionsstaterna, är skyldiga att avskaffa all diskriminering av kvinnor samt vidta lämpliga åtgärder för att främja jämställdhet mellan könen. Principen om jämställdhet ska införas i den nationella lagstiftningen.

Artikel 3 – Utveckling och framsteg

Konventionsstaterna skall på alla områden vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa full utveckling och framsteg för kvinnorna. Kvinnor och män ska på samma villkor få ha och utöva de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna.

Artikel 4 – Tillfälliga åtgärder för att uppnå jämställdhet

För att påskynda faktisk jämställdhet kan konventionsstaterna använda sig av tillfälliga åtgärder såsom kvotering och positiv särbehandling tills jämställdhet i fråga om möjligheter och behandling har uppnåtts.

Artikel 5 – Stereotypa roller

Konventionsstaterna ska på alla sätt motverka fördomar, seder och bruk som grundar sig på att det ena könet är underlägset eller på stelnade könsroller. Familjeutbildningen ska erkänna att kvinnor och män har gemensamt ansvar för sina barns uppfostran och utveckling.

Artikel 6 – Prostitution och handel med kvinnor

Konventionsstaterna skall vidta alla lämpliga åtgärder, inklusive lagstiftning, för att bekämpa alla former av handel med kvinnor och utnyttjande av kvinnoprostitution.

Artikel 7 – Politiskt och offentligt liv

Kvinnor ska på lika villkor som män få delta i landets politiska och offentliga liv genom att bland annat vara valbara och ha rösträtt.

Artikel 8 – Internationellt arbete

Kvinnor ska på samma villkor som män tillförsäkras möjligheten att företräda sina regeringar på internationell nivå och att delta i arbetet i internationella organisationer.

Artikel 9 – Medborgarskap

Kvinnor ska ges samma rätt som män att förvärva, byta eller behålla sitt medborgarskap. Kvinnor ska vidare också ha samma rättigheter som män i fråga om deras barns medborgarskap.

Artikel 10 – Utbildning

Kvinnor ska utan att diskrimineras garanteras samma rättigheter som män när det gäller utbildning, samma kvalitet på utbildning och samma möjligheter till stipendier och studiemedel som män. Läroplaner och skolböcker ska inte innehålla stelnade könsroller.

Artikel 11 – Arbetsmarknaden

Konventionsstaterna ska se till att kvinnor inte diskrimineras på arbetsmarknaden  särskilt när det gäller anställning, lönesättning, tjänstevillkor, förmåner och arbetarskydd. Diskriminering av kvinnor på grund av äktenskap, graviditet eller moderskap ska förbjudas. Staterna ska även främja barnomsorg för att möjliggöra för föräldrar att förena familjeliv med yrkesansvar.

Artikel 12 – Hälsovård

Konventionsstaterna ska säkerställa att kvinnor och män har samma tillgång till hälso- och sjukvård, inklusive familjeplanering. Konventionsstaterna ska också garantera kvinnor lämplig vård vid graviditet, förlossning och amning.

Artikel 13 – Sociala och ekonomiska förmåner

Kvinnor ska garanteras samma rättigheter som män inom samhällslivet och det ekonomiska livet. Detta gäller särskilt rätten till familjeförmåner, banklån och andra former av kredit liksom rätten att delta i fritidsverksamhet, idrott och i kulturlivet i alla dess former.

Artikel 14 – Landsbygdens kvinnor

Konventionsstaterna ska vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa att bestämmelserna i konventionen även tillämpas på kvinnor på landsbygden och att de ska få delta i och dra fördel av landsbygdens utveckling. Det är viktigt att se till att dessa kvinnor också har tillgång till hälso- och sjukvård, praktisk och teoretisk utbildning, arbete, kredit och tillfredsställande levnadsförhållanden.

Artikel 15 – Likhet inför lagen

Kvinnor och män ska vara lika inför lagen och ska behandlas lika inför domstol. Kvinnor och män ska ha lika rätt att ingå avtal, att förvalta egendom och att resa.

Artikel 16 – Äktenskap och familjeliv

Kvinnor och män ska ha lika rätt att ingå äktenskap av egen fri vilja och lika rättigheter och skyldigheter under äktenskapet, vid eventuell skilsmässa och som föräldrar. Dessutom ska konventionsstaterna säkerställa att kvinnor och män har lika rätt att bestämma om familjeplanering och lika rättigheter i fråga om ägande och förvaltande av egendom.

Artikel 17-22

Genom dessa artiklar etableras Kvinnokommittén, vars uppgift är att bevaka hur Kvinnokonventionen följs av konventionsstaterna. Staterna måste rapportera till kommittén om genomförandet av konventionens bestämmelser.

Artikel 23-30

Artiklarna beskriver hur stater ansluter sig till konventionen, regler för reservationer samt hur eventuella dispyter om tolkning och tillämpning ska lösas.

 

Pekingplattformen

Beijing Declaration and Platform for Action (PFA), eller Pekingplattformen, antogs av regeringar under FN:s fjärde kvinnokonferens i Beijing 1995 där 189 länder var representerade. Dokumentet fastställer regeringars åtaganden för att förbättra kvinnors rättigheter. Medlemsstaterna bekräftade och förstärkte plattformen år 2000. Deltagarna på konferensen enades om följande 12 kritiska områden som rör kvinnors livssituation och för vilka FN:s medlemsstater bör arbeta aktivt för att påskynda jämställdhetsarbetet världen över.

Dessa områden är:

  • Feminisering av fattigdom
  • Kvinnor och utbildning
  • Kvinnor och hälsa
  • Våld mot kvinnor
  • Väpnade konflikter och deras konsekvenser för kvinnor
  • Kvinnor och ekonomi
  • Kvinnors inflytande
  • Organisering av jämställdhetsarbete på nationell nivå
  • Kvinnors mänskliga rättigheter
  • Kvinnor och media
  • Flickebarnets situation

 

Resolution 1325

FN:s säkerhetsråds resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet (2000) är unik i sitt slag och fastslår att krig påverkar kvinnor på andra sätt än män. Den bekräftar behovet av att öka kvinnornas roll i beslutsfattandet när det gäller konfliktförebyggande och konfliktlösning och är en viktig stöttepelare vid arbete med att stärka kvinnors roll och inflytande vid fredsprocesser i konfliktdrabbade områden. Resolutionen är bindande och uppmanar medlemsstaterna ” … att se till att kvinnor i ökad utsträckning deltar på alla beslutsnivåer i nationella, regionala och internationella institutioner och mekanismer för förebyggande, hantering och lösning av konflikter.”

FN:s säkerhetsråd antog därefter ytterligare sex resolutioner om kvinnor, fred och säkerhet: 1820 (2008), 1888 (2009), 1889 (2009), 1960 (2010), 2106 (2013), och 2122 (2013). År 2008 antog säkerhetsrådet resolution 1820 som fokuserar på användningen av sexualiserat våld som ett medel under konflikter. Den förstärker därmed en av aspekterna i resolution 1325. Våldtäkt kan vara en krigshandling och ett brott mot mänskligheten. Den markerar att säkerhetsrådet kan sätta in riktade sanktioner då systematiska våldtäkter begås i en inomstatlig eller internationell konflikt. Och, kanske viktigast, den kräver att FN:s generalsekreterare ska lämna in en utförlig rapport som redogör för utbredningen av sexuellt våld i konflikthärdar världen över.

Sammantaget utgör resolutionerna ett viktigt ramverk för att förbättra kvinnors situation i konfliktdrabbade länder.

 

Millenniedeklarationen och millenniemålen

Millenniedeklarationen och millenniemålen omfamnades av alla FN:s medlemsstater år 2000 och beskriver en uppsättning tidsbundna och mätbara mål och mål för att främja jämställdhet och att bekämpa fattigdom, hunger, sjukdomar, analfabetism och miljöförstöring senast 2015.

Millenniedeklarationen slår fast att global utveckling kräver en helhetssyn. Insatser för fattigdomsbekämpning, utbildning, hälsa, fred, säkerhet, miljö, mänskliga rättigheter och demokrati hör ihop.

För att förverkliga deklarationens intentioner utformades åtta så kallade millenniemål som är mätbara och tidsbundna. Under målen finns arton delmål samt ett antal mätindikatorer. FN samordnar arbetet med millenniemålen direkt under generalsekreteraren genom en uppföljande del och en kampanj för att förmå alla länder att öka kunskapen om målen och därmed skapa en opinion för målens förverkligande.

De åtta målen var att:
  • fattigdom och hunger skulle halveras
  • alla barn skulle gå i grundskola
  • jämställdheten skulle öka genom att könsdiskriminering inom alla nivåer av utbildning avskaffas
  • barnadödligheten skulle minska med två tredjedelar
  • mödradödligheten skulle minska med tre fjärdedelar
  • spridningen av hiv/aids, tbc, malaria och andra sjukdomar skulle hejdas
  • en miljömässigt hållbar utveckling skulle säkerställas
  • globalt samarbete skulle uppnås genom ökat bistånd, rättvisa handelsregler och lättade skuldbördor i utvecklingsländerna