Nyheter

Gästkrönika: Det ska böjas i tid, det som krokigt ska bli

Det var slutet på en era när min mamma förstod att det inte längre fanns någon plats kvar för henne där.  Detta som var hennes land, med alla barndomsminnen, en gång fyllt av hopp. Med de få tillhörigheter hon kunde få med sig påbörjades resan, över flod och berg, till fots, med sorg över allt som lämnades bakom, skräck över det som skulle komma.

Hon, som så många andra hade kämpat för de mest basala rättigheter som en människa bör ha. Kampen hade dock utmynnat i en spiral av försvinnanden och avrättningar. Nu väntade en nya era, moder Sovjet, med sin röda flagga, den som hon så många gånger hissat. Äntligen frihet!

Även där tvingades hon dock kämpa sig igenom den patriarkala hierarkin.

När den första snön hade lagt sig så föddes en flicka. Ytterligare en flicka, som liksom sin mor, skulle komma att följa samma spår, möta samma hinder, i hopp om att uppnå samma mål. Det var jag!

Tiden tickade och redan innan leken i sandlådan tog slut förstod jag att vår tid i Sovjet snart var över.

Året var 1990 och det som vi kände som Sovjet skulle snart komma att förändras.

Ännu en resa påbörjades. Denna gång med förväntan och drömmen om den verkliga friheten i ett land som var symbol för demokrati, jämställdhet och frihet – Sverige!

Verkligheten var dock inte så enkel. Mina föräldrar ställdes inför ett nytt språk, nya utbildningar, två barn, arbete och en helt ny kultur.  Detta var andra gången i deras unga år som de tvingades starta om på nytt och kämpa för att bevisa sig själva. Visa att de kunde, att de dög, och att de är som alla andra. Var ligger Iran, vem är du, varför är du här, tro inte att du är förmer, anpassa dig, gör som vi! Så många frågor som skulle besvaras och direktiv som måste följas.

Men hon, hon skulle minsann inte göra som alla andra. En lejoninna, orädd och ändå skör innerst inne. Från framgång till framgång övervann hon så många oväntade och svåra hinder. Segrarna gjorde henne starkare och när solen gick ner sjöng hon för mig ”du kan, du kan, du kan”.

Inte heller var min resa rak och enkel. Trots att så många generationer kvinnor före mig banat väg för feminismen präglades min ungdom av att om och om igen påminnas om att jag inte var som alla andra.

Hemma sades det att jag var precis som alla andra, men där ute, där skulle jag åter och återigen vara tvungen att bevisa att jag inte skilde mig resten.

En annan hårfärg mörk som natten, var kommer du ifrån, varför är du här, tro inte att du kan bättre, gör som vi gör, vi kan bäst!

Men de visste inte att jag inte hade en förutbestämd tillhörighet. Jag tillhörde ingen utan var en del av allt!  Jag var lika fri som en fågel, bara jag vågade slå ut mina vingar.

Som jag såg det var stafettpinnen överlämnad.

Jag upplevde ett oerhört ansvar. Mina föräldrar hade flytt förtryck och ett helt liv kämpat för jämställdhet och demokrati. Jag var deras avkomma, deras avbild, deras kvitto på att deras kamp var värd alla risker de tagit och allt de offrat.

En pappa som öppet kallade sig för feminist. Redan i vaggan har feminismen och strävan för jämställdhet präglat mig.

Jag minns hur jag redan som nioåring stod rakryggad för vem jag var, att flickor kan och att jag hade minsann inget att skämmas för.

Det började redan i klassrummet, vi delades upp i grupper om tre för att koppla ett batteri till en lampa för att få den att lysa. Min grupp bestod av mig själv och två pojkar som inte tyckte att jag skulle få försöka. Men jag stod på mig och mycket riktigt så hade jag lösningen. Jag minns det som igår, så stolt, se flickor kan!

Men resan var lång och krokig och tog ibland absurda uttryck. Från breakdance, till att slå mig gul och blå på skateboards och bli snurrig av att snusa, inte för att jag ville utan för att visa att flickor också kan.

Jag var perfektionisten, duktiga flickan, så många motstridigheter. Smal, tuff, snäll, söt, duktig, smart, rolig, framgångsrik, stark, ödmjuk, fru, dotter, mamma, karriärkvinna, men framförallt vilsen.

Idag är jag tryggare i mig själv, jag vet vem jag är och vad jag vill, jag behöver inte längre bevisa att flickor kan, utan jag vet att vi kan! Det visar vi bäst genom att våga gå vår egen väg, fri från vad samhället och andra vill att vi ska göra, fria från sociala mediers skönhetsideal och porträttering av hur den unga kvinnan ska vara.

En viktig lärdom jag har dragit under min krokiga uppväxt, är att vi kvinnor måste sluta döma varandra och istället stötta varandra då vi gemensamt ska föra den stafettpinne som så många andra kvinnor före oss har hållit i sin hand. Solidaritet är nyckelordet.

Som UN Women nationell kommitté Sveriges gästkrönikör vill jag dela med mig av mina tankar om feminismen utifrån perspektivet demokrati, jämställdhet och frihet. Jag hoppas att ni vill följa med mig på denna resa.

 

Bahar Malavan Naryndji